En vindpust tar tag i ett minne som likt en svans  kryper In under dörren, hittar alla springor och till slut når fram till det där  hörnet. Det reser sig högt och ganska värdigt, nästan högfärdigt bakom dem. Det är högst medvetet och hyste en gång  biblar och psalmböcker I den där lilla kyrkans sakristia; det heliga rummet: av medeltida latinets sacrista " kyrkotjänare", "klockare" och sacer: helgat. När tiden gick kom det fram till det där profana rummet på hemliga vägar men hade ännu och allt framgent en aura av värdighet utifrån vad det en gång varit. Det vårdades också utifrån denna egenskap och följde med de som den gången i ett fruset ögonblick satt framför det, vid sidan om det. Mörkt och även en smula beskyddade var det liksom de alla på väg in i en framtid osynlig som dimman över sjön. 

Det forslades än hit, än dit.  Dess mörka framtoning förändrades, blev grå, blev vit. Någon gav det bilder som påminde om dess forna funktion även om det vid det laget hyste  lakan och linne prydligt hopvikt och manglar. Inget hastverk tilläts i det. 

Tiden den obarmhärtiga tog tag i detta minne och det hamnade på loftet till en lada. Någon skulle ta hand om det. En dag ville det återgå till det sammanhang där det hörde hemma. Det hade ingen talan i det stycket. Någon sade sig ha tänt en brasa och minnet kanske eller kanske inte for upp i skyn. Eller hamnade det måhända  i marknadens träsk för vinnings skull?  Det är frågan.Själv är det tyst även om den som lyssnar noga i vinden tycker sig förnimma en viskning: Här är jag!