Bokmakaren

En vindpust tar tag i ett minne som likt en svans  kryper In under dörren, hittar alla springor och till slut når fram till det där  hörnet. Det reser sig högt och ganska värdigt, nästan högfärdigt bakom dem. Det är högst medvetet och hyste en gång  biblar och psalmböcker I den där lilla kyrkans sakristia; det heliga rummet: av medeltida latinets sacrista " kyrkotjänare", "klockare" och sacer: helgat. När tiden gick kom det fram till det där profana rummet på hemliga vägar men hade ännu och allt framgent en aura av värdighet utifrån vad det en gång varit. Det vårdades också utifrån denna egenskap och följde med de som den gången i ett fruset ögonblick satt framför det, vid sidan om det. Mörkt och även en smula beskyddade var det liksom de alla på väg in i en framtid osynlig som dimman över sjön. 

Det forslades än hit, än dit.  Dess mörka framtoning förändrades, blev grå, blev vit. Någon gav det bilder som påminde om dess forna funktion även om det vid det laget hyste  lakan och linne prydligt hopvikt och manglar. Inget hastverk tilläts i det. 

Tiden den obarmhärtiga tog tag i detta minne och det hamnade på loftet till en lada. Någon skulle ta hand om det. En dag ville det återgå till det sammanhang där det hörde hemma. Det hade ingen talan i det stycket. Någon sade sig ha tänt en brasa och minnet kanske eller kanske inte for upp i skyn. Eller hamnade det måhända  i marknadens träsk för vinnings skull?  Det är frågan.Själv är det tyst även om den som lyssnar noga i vinden tycker sig förnimma en viskning: Här är jag!

De kommer att  frodas som aldrig förr i fönster och på balkong. Jord berikad av fermenterat matavfal kommer dom att tacka mig för!  Spännande att se om denna förhoppning kommer att slå in.     

Efter två omgångar nedgrävd massa i min trädgårdstäppa är jag böjd att hålla med leverantören av den anläggning som nu "pryder" min köksbänk (nedan)

Jag saxar ur bruksanvisningen från bokashi.se:

Gammal mat kan bli ny jord utan att det behöver vara tungt och jobbigt eller lukta illa... Med bokashi kan du göra jord av alla matrester du har hemma i köket; lägg dem bara i en bokashihink och strö på lite bokashiströ, en levande produkt med "goda" mikrober.....Ett par veckor efter att matresterna  lämnat köket och kommit ner i jorden kan du börja plantera...

Nästa gång borde jag ställa mig i vägen för den väldiga bullrande maskin som förintar allt i sin väg. Att liksom studenten på Himmelska Fridens Torg en gång ställde sig framför stridsvagnen och krossades under diktaturens klack.

Just så måste de känna sig alla blommor, igelkottar, ekorrar, fågelungar som i vild panik flyr det  fält som enligt dom som bestämmer skall vara slätt som ett salsgolv.  

 Frön och plantor som skulle ha blivit hemvist, föda och skydd,  som skulle ha blommat och producerat nektar och mat för tusentals arter mals obarmhärtigt ner i jorden. Eftersom de är envisa till sin natur sticker de trotsigt  upp sina stjälkar i ett nytt försök.Som den ängsliga vitklövern här. Strax är maskinerna där igen med sitt buller och sina vassa knivar.

Människans rädsla för kaos? Naturen får inte sticka upp! Naturen får absolut inte ta över! Människan bestämmer! Så skall det vara!  

Jag planterade ett äppelträd.  Det blommade  förhoppningsfullt när våren kom. Blommorna väntade och väntade på bina och fjärilarna och humlorna. De kom inte och blommorna gav upp.

Utanför fönstret tävlar den lilla maskinen,  med den stora längre bort i parken mellan husen. Ve den katt eller hund som kommer för nära, en liten tass kommer så lätt i kläm. Ve de fåglar som byggt bo i grannskapet under en buske. Massaker i sikte. Roboten  förintar allt i sin väg.  Den låter inte tala med sig. Den bestämmer. 

c

I min barndoms dikesrenar trängdes blomstren, gräsen,örterna. De var en oas för tusentals insekter och flygfän av alla de slag som fann sin utkomst från blomma till blomma. 

Var finns dom nu käringtand, vallllmon, jungfru Marie hand, gökärt,blåklint och alla de hundratals andra? I våra välskötta trädgårdar, prydliga balkonger och tjusiga altaner trängs plantorna inköpta på plantskolorna. Gott så men var är de andra. De som skapar liv på jorden och i förlängningen skall skapa liv åt oss själva?

. 

För fjärde terminen samlas nyanlända och svenska kvinnor i multikulturella gruppen på ABF i Tidaholm. I veckan  fick vi svenskor oss en duvning i arabiska. En övning som manade till eftertanke  kring och insikt i den stora skillnaden mellan våra språk: lingvistiskt, uttalsmässigt, grammatiskt. Imponerande att så många med kanske inte så omfattande utbildning i hemlandet klarar att klättra upp för det höga berg som krävs för full integrering i det nya landet. Språket! Mohammed som jobbar som stödperson på SFI i Tidaholm mässar varje dag inför sina elever “Ni måste lära er svenska antingen ni vill eller inte!  Det är de allra flesta också mycket medvetna om. 

Amina bjöd på Baklava efter den goda måltiden med ris och kyckling.

De som ännu inte fått inte fått det hägrande uppehållstillståndet har sedan många år fått en första inblick i språket på  studieförbunden ABF och Vuxenskolan i Tidaholm och nu senast på Hellidens folkhögskola. Trots att deltagande for asylsökande inte är obligatoriskt har  deltagandet i alla dessa kurser varit mycket stort. Intresse och vilja saknas alltså inte. 

En av flera aktiviteter står kyrkorna for. I Equmeniakyrkan i Tidaholm samlas varje vecka sedan många år svenskar och nyanlända till språkcafe med gemenskap över gränser och kulturer, mycket prat och skratt och möjlighet till språkträning  genom samtal med svenskar, något som trots allt är få förunnat i vardagen.

Vid senaste träffen på ABF bjöd Amina från Syrien på bland annat Baklava, det söta bakverket som är så populärt i både öst och väst.Det gav inspiration till samtal och utbyte av recept av både svenskt och arabiskt. För min del ett minne som resulterade i dikten Baklava jag skrev för mycket länge sedan  när jag hade kontakt med de människor som då flydde från det sargade Jugoslavien. Så här skrev jag den gången:

Sirenas Baklava:

så rasande söt,

så sockrig,

så smältande  smaklig.

Så sjunger Sirena

en sång till det gamla

med mjölfläck på hakan

och kavel i hand.

Degen är skir

som barndomens slöja,

som hinnan kring fostret

så tunn skall den vara:

ett tag till med rullen,

en klapp där med handen.

Håll upp den! Håll fram den!

Säg duger den nu?

När farmor där hemma

stod bakom dörren:

så sträng mot Sirena,

så stram mot den unga.

Så längtar Sirena

och tårarna trillar

i degen ännu!