Bokmakaren

Apropå förslag (?!) om kamerabevakning inom hemtjänsten:

Stina tar ett tag i handtaget som hänger från taket och masar sig upp ur sängen. Hon vinkar mot det gröna ögat. I början tyckte hon det var genant att någon där ute kollade när hon klädde av sig, bytte om gick på toa och i duschen. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 60 år. Nu har hon vant sig och tycker att ögat säger hej och god morgon men vänder sig ändå bort vid morgonbestyren.

Med ett stadigt grepp om rullatorns styre hasar hon ut i köket. Till skillnad från ögonen i dusch och sovrum är hon mer bekväm med dem här. Då och då försöker hon sig på ett litet samtal som "Hej på dig du? Hur har du det i dag?" Hon tycker sig få svar i glättig ton och med en blinkning i ögat som "Bara bra! Hur har du det själv då?" På frågan om hur hon mår det svarar hon förstås jakande. Ett negativt svar betyder att man är en person som inte nöjer sig. Att vara förnöjsam, inte besvära och tro på överheten fick hon lära sig i småskolan och det sitter i

Hon är så oändligt tacksam över all hjälp hon får och hur vist allt ordnats för henne. Ibland kan hon förstås sakna att inte ha någon annan att prata med än det där ögat och pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.

Stina gläder sig just nu åt att om fjorton dagar kommer någon som städar hennes lägenhet. Hon ser fram emot ett samtal. Tyvärr brukar alla ord som eventuellt kan slinka ut överröstas av brummandet från dammsugaren. Fylld av förväntan inför besöket har hon dukat fram två koppar på köksbordet och ett fat med nybakade bullar. Hon brukar gå upp extra tidigt den dagen för att hinna med. Det händer att den som kommer nappar åt sig en kanelbulle i förbifarten. Det är lika spännande varenda gång. Ibland är det någon som är hemma långt borta i ett annat land och eftersom hon inte kan hens språk och vice versa gör det inte så mycket att dammsugaren överröstar alla samtal.

Hon vet förstås att det är fåfäng möda att duka fram på bordet. Städningen får ta max 37 minuter och övertid är inte att tänka på. 

När hen försvunnit från Stinas välstädade lägenhet sätter hon sig ner vid bordet och tittat på koppen mitt emot. Hon vänder sig mot pelargonen i fönstret och säger att visst är det synd att inte du kan ta en kopp kaffe med mig. Blomman nickar med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, och påminner om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med.

-Javisst ja, säger Stina Det glömde jag.

Stina är en av många som inte har vett att trilla av pinn så att säga. Hennes son bor femtio mil från hennes hem och dottern tjugofem. De brukar dyka upp till hennes födelsedag och till jul. Då planerar hon veckor i förväg. Tyvärr händer det att de ger återbud i sista stund. Hon förstår ju så väl att de har mycket om sig. Ibland tycker hon sig märka en viss otålighet hos sina barn. Då blir hon ledsen över att hon har fortsatt leva år efter år och är till besvär.

Stina är krasslig och får behovsprövad hemhjälp. Den kostar och när alltsammans är betalat, d v s kameran, maten, den digitala signeringslistan för läkemedel och likaledes avläsning av blodsockervärde och blodtryck och larm om avvikelse i rörelsemönstret och lite annat finns det  nga pengar kvar av pensionen.

Stina vet att de där ungdomarna som kommer inte har särskilt mycket betalt. Hon har hört att deras löner skamligt understiger de löner som gäller för den som t ex jobbar på Volvo. Det gör hennes son och han tjänar bra. Hon tänker ibland på att det är orättvist. Varför skall ett yrke som berör så många gamla avlönas så dåligt?  Hon förstår inte riktigt det där men inser förstås att de som har makten vet bäst. PÅ TV har hon sett och hört hur man talar om vikten av digital teknik för att klara av den demografiska utvecklingen. Utan den nya tekniken blir det svårt att rekrytera unga till yrket. Hon förstår inte att lönerna tydligen ändå inte höjts trots all den där tekniken som hon själv får njuta frukterna av.

-Nog är det konstigt! säger Stina och möter det gröna ögat men vänder bort blicken och tittar på sin Mårbacka. Den har flera rosa knoppar och hon ger den skvätt vatten berikat med kaffe. Just så som den gillar.

Det är min dröm! sa Y att skriva om mitt  liv.

Medan vi och jag i vårt skrivande  fiskar och söker i de ändå trygga vatten som är och har varit vår verklighet har Y och många med henne  en livsberättelse av helt andra dimensioner. 

För min del känns det en smula futtigt vid jämförelse. 

Y berättar: 

Jag växer  upp i en by i norra Afghanistan. Som flicka behöver  jag ingen utbildning. Jag skall ändå bli bortgift  i tidig tonårstid. Några få barnaår med spring i benen och sedan stängs  dörren till världen och slöjan kommer på. 

I grannbyn bor någon jag skymtar ibland och han skymtar mig. I strid mot alla regler ger vi oss iväg en natt och når gränsen till Pakistan med dödshotets skugga bakom oss.. Under tio år i lever vi i anonymitetens gråzon . Våra släktingar har långa armar. Jag föder mina barn i lönndom utan någon annan än en grannkvinnorna till hjälp. 

Min älskade  står vid min sida, tar påhugg i hemlighet och ser sig noga över axeln varenda dag. Vi flyttar och gömmer oss i myllret i miljonstaden men skräcken för upptäckt finns där i mina drömmar och min vakenhet. Jag ser på mina barn, mina döttrar och tänker "aldrig" och vi vet att inte heller Pakistan är det land där vi vill se dem växa upp

Vi bryter upp igen och nu mot norr. Villiga "hjälpare" finns att tillgå till skälig eller rättare sagt osjälig ersättning. Vi sparar och sparar och lyckas få ihop det begärda och fortsätter vår resa till fots, med buss, i båt, till fots igen i oändlighet innan vi äntligen är framme och stuvas in med hundratals andra i det förvar som de nya landet erbjuder.. 

Jag ser på mina barn, mina döttrar och vet att vi gjorde rätt och upplever äntligen en slags trygghet men den är förstås bedräglig. Landet dit jag kommit har sina  regler och nu skall övervägas om jag och de mina är värdiga att få uppgå i dess gemenskap.  

Det är vi inte och nu lever vi i ytterligare fem år i rädsla och  skräckslagen väntan på att ett brev med myndighetens stämplar skall dimpa neri brevlådan och  ge oss beskedet att allt är slut. 

Då står vi vid vägs ända med stupet framför oss. Bakom oss finns höga murar och ett ingenting.

Så en dag sker miraklet. Vi har äntligen hittat vår lilla plats i världen. Livet väntar på oss! 

Y:s berättelse är en av tusentals andra och en gång kommer hon att skriva den. Jag ser fram emot att få läsa den. 

Stadsflickan Jenny Ahlström möts av misstro och motstånd i den by på landet där hon fått tjänst som lärarinna.

I romanen möter vi en kvinna som för att undfly en bister verklighet går in i en fantasivärld med katastrofalt resultat.

Skildringen omfattar de sista månaderna i hennes allt för korta liv.

Det är 1930-tal och vi följer Jenny från tidigt 20-tal då hon ännu har en tro på en framtid tillsammans med sin kusin Harry Videlius.

Ett skrivhäfte bland efterlämnade föremål i ett dödsbo blev inspirationen och i viss mån underlag till berättelsen om Jenny

In i Mörkret har givits ut av LiMar Förlag.