Lyssnar till det förflutna-tar framtiden i handen

 



Vad skall vi göra med oss gamlingar som bara blir fler och fler? 


Att kalla oss tärande är ändå inte riktigt rättvist. Vi betalar skatt och konsumerar som alla andra och pensionen har vi jobbat ihop under många gånger långt arbetsliv.

Men faktum kvarstår , vi blir allt äldre och belastar budgeten. 

Runt om i landet funderas på metoder för besparing.

I I veckan  presenterade en kommun matdistribution med hjälp av AI: robot som tuffar fram med maträtter som får värmas i mikron.  Annat som diskuteras  är ”övervakning” på distans .

I detta saknas  en viktig faktor: den mänskliga kontakten, något forskning visat är nödvändigt för att vi skal må bra.

Stina i den här berättelsen har  utvecklat en egen strategi för att mildra isoleringen.

Så här ser hennes vardag ut en vecka år 2033:


Stina fyllde 102 häromdagen  och mår ganska  bra även om syn, hörsel och balans sviktar. Rullatorn är livlinan  och så det gröna ögat som följer henne i lägenhetens alla vrår. 

Hon förstår att det är för hennes bästa men känner sig inte riktigt bekväm. Eftersom det är hennes enda kontakt för det mesta har hon börjat inleda en konversation. Bakom  ögat finns någohon börjat kalla Vännen och ofta pratar med. Hon tycker sig ibland uppfatta en vänlig blinkning som svar. 


Nu vinkar hon åt Vännen  den här morgonen men vänder ryggen åt när hon klär på sig. I början var hon generad. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 75 år. En gång hängde hon  en handduk över  Vännen i badrummet och det blev ett fasligt liv. Hon har inte gjort om det.


 

Med  hjälp av rullatorn hasar hon ut i köket. Sedan  hon lagt kaffekapseln i pannan och hällt i vatten tar hon fram två inplastade smörgåsar från veckoransonen som levereras varje måndag med  portioner  för frukost, lunch och middag  Några gånger har hon försökt hinna öppna när hon hört hissen med distributören för att få sig en pratstund men utan att lyckas ännu. 


Varje lördag kommer hemteamet som duschar henne och medan roboten rengör lägenheten byter teamet kläder och linne och samlar  veckoransonens förpackningar för återvinningen. De kontrollerar 

det kompletterande larm Stina har på vänster arm och det medicinska som mäter blodtryck, kolesterol och annat på hennes högra.


I I dag har hon sparat några bakverk ur veckoransonen och dukat på köksbordet. Hon hoppas teamet just den här lördagen har tid för en paus. Som vanligt blir hon besviken och får se det flänga runt och och från dörren ropa: Hej då Stina och Ha det så bra! Innan hon hinner svara är de borta.


Ibland kan hon sakna att inte ha någon annan att prata med än de där vännerna i taket och  pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.

 


 Stina tittar på koppen mitt emot och säger att visst är det synd att inte du kan ta en kopp kaffe med mig.

Pelargonen nickar glatt med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, Den påminner henne om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med. 


-Ja visst ja, säger Stina Det glömde jag.