Stina är tacksam över att hon får njuta frukterna av den digitala utvecklingen. Iblan försöker hon sig på ett samtal med ögat i taket. Hon tycker sig uppfatta en blinkning dom svar där uppe…..


 




Stina tar ett tag i handtaget som hänger från taket och masar sig upp ur sängen. Hon vinkar mot  det gröna ögat i  taket.  

Det följer henne när hon med hjälp av rollatorn går bort till stolen där hon lagt sina kläder. 

 

Gryningsljuset sipprar in genom springorna i persiennen. 

 

I  början tyckte hon det var genant att någon där ute kollade när hon klädde av sig och bytte 

om. På toaletten var det likadant och i duschen. Inte ens Hugo hade sett henne naken fast de var gifta i 60 år.


 Nu har hon vant sig och tycker att det  gröna ögat säger hej och god morgon. Men hon vänder sig i alla fall bort när hon klär av sig och byter om.

 

Med ett  grep om rullatorns styre hasar hon ut i köket. Till skillnad från ögonen i dusch och sovrum är hon mer bekväm med det här. Då och då försöker hon sig på ett litet samtal med den som Hej på dig du? Hur har du det i dag? Hon tycker sig också få svar i med en blinkning och en vänlig röst som svarar:  Bara bra! och Hur  har du det själv då? 


 På dess fråga om hur hon mår  svarar hon förstås jakande. Ett negativt svar betyder att man är en besvärlig person som inte nöjer sig. Att vara förnöjsam, inte besvära och tro på överheten fick hon lära sig i småskolan. 

 

Stina  är så oändligt tacksam över all hjälp hon får och hur vist allt ordnats för henne. 

  


Ibland kan hon förstås sakna att inte ha någon annan att prata med än de där ögonen  och  pelargonen i fönstret. Samtalet med den var från början ensidigt men har med tiden fått drag av kommunikation.

 

Stina  gläder sig just  nu åt att i dag kommer någon som städar hennes lägenhet. Hon ser fram emot ett litet samtal. Tyvärr brukar alla ord som eventuellt kan slinka ut överröstas av brummandet från dammsugaren. 

 

Fylld av förväntan inför besöket har hon som vanligt  dukat fram två koppar på köksbordet och ett fat med nybakade bullar. Hon brukar gå upp extra tidigt den dagen för att hinna med. Det händer att den som kommer nappar åt sig en kanelbulle i förbifarten men det händer inte ofta. 


Det är lika spännande varenda gång när någon kommer .Ibland är det någon som är hemma  långt borta i ett annat land.  Eftersom  hon inte kan hans eller hennes språk och vice versa gör det inte så mycket att dammsugaren väsnas och överröstar alla samtal.

  


Hon vet förstås att det är fåfäng möda att duka fram på bordet. Städningen får ta max  37 minuter och övertid är inte att tänka på.

 

När hen försvunnit från Stinas välstädade lägenhet sätter hon sig ner vid bordet och tittat på koppen mitt emot. Hon vänder sig mot pelargonen i fönstret och säger  att visst är det synd att inte du kan ta en 

kopp kaffe med mig. 

Pelargonen nickar glatt med sina rosa klasar, det är en Mårbacka, och påminner om att hon ju får kaffe varenda gång i vattnet som Stina vattnar henne med. 

-

Ja visst ja, säger Stina Det glömde jag.

 

Stina skäms ibland över att hon  inte har vett att trilla av pinn så att säga. Hennes son bor femtio mil från hennes hem och dottern tjugofem. De brukar dyka upp till hennes födelsedag och till jul. Då planerar hon veckor i förväg. 

 

Tyvärr händer det att de ger återbud i sista stund. Hon förstår ju så väl att de har mycket om sig. Ibland tycker hon sig märka en viss otålighet hos sina barn. Då blir hon ledsen över att hon har fortsatt  leva år efter år och är till besvär.

 

Stina är lite krasslig  och får behovsprövad hemhjälp. Den kostar förstås och när alltsammans är betalat, d v s kameran, maten, den digitala signeringslistan för läkemedel och likaledes avläsning av blodsockervärde och blodtryck och larm om avvikelse i rörelsemönstret och lite annat finns det just inga pengar kvar av pensionen. 

 

Stina vet att de där ungdomarna som kommer inte har särskilt mycket betalt. Hon har hört att deras löner skamligt understiger de löner som gäller för den som t ex jobbar på Volvo. Det gör hennes son och han tjänar bra. 

 

Hon tänker ibland på att det är orättvist. Varför skall ett yrke som berör så många gamla avlönas så dåligt?  Hon förstår inte riktigt det där men inser förstås att de som har makten vet bäst. 

 

PÅ TV har hon sett och hört hur man talar om vikten av digital teknik för att klara av den demografiska utvecklingen. Utan den nya tekniken blir det svårt att rekrytera unga till yrket. Hon förstår inte riktigt att lönerna tydligen ändå inte höjts trots all den där tekniken som  hon själv får njuta frukterna av. 

 

-Nog är det konstigt! säger Stina  och ser på kamerans gröna öga men vänder bort blicken och tittar på sin Mårbacka i stället. 

 

Den har flera rosa knoppar och hon ger den skvätt vatten berikat med kaffe. Just så som den gillar.