Bokmakaren

 

M 

 Den gamle båtbyggaren begriper sig inte på det pnya.

Det  luktar inte längre som det ska i verkstaden tycker han.

Där hemma ängslas Elsa och tänker på vad doktorn sa.

 

:

 

 

Det var fredag. En disig vårvinter var på väg utanför köksfönstret. Hon tänkte på halkan i backen. Med ryggen mot honom där hon stod vid diskbänken sa hon att han kanske inte borde.

- Inte i dag. Tänk på vad doktorn sa. 

Han stod kvar i dörren och svarade inte. Hon vände sig om.  Han hade den rutiga skjortan knäppt högt i halsen och håret var kammat med bena som vanligt. En våg av ömhet sköljde över henne när hon upptäckte bitarna av tidningspapper över såren efter rakningen.  Hon tänkte på hur mager han blivit på bara några veckor.

-Det luktar inte som det ska, sa han.

-Jag vet, sa hon och upprepade orden för att han skulle höra !vad hon sa.

Hon hällde upp gröten i karotten och satte fram den på bordet bredvid bringaren med mjölk sedan hon smusslat undan tetran. Sirapsburken och korgen med knäckebrödet och smörbyttan stod redan framdukat

Han tog sig bort till bordet med hjälp av käppen

Hans händer darrade när han plockade med smulorna på bordduken. Han tog en tugga av smörgåsen och tittade ut genom fönstret.

 

-Det luktar inte som det ska!

Hon suckade.

-Det är ju plast numera, sa hon och upprepade fast hon visste at det var lönlöst, att han nog inte borde. Inte i dag när det var halkigt i backen bort till fabriken. 

 Han  reste sig och gick in till fåtöljen vid fönstret i rummet innanför köket.

Hon stod kvar vid diskbänken och såg att matlådan blivit repig. Det var dags för en ny låda och hon hoppades att den här sorten fortfarande fanns att få tag i, Den var kanske tio år eller mer. Hon tänkte att den här typen av matlåda visst aldrig förändrades. Vad hon kunde minnas hade den sett likadan ut för sextio år sedan.  Det hade blivit flera matlådor sedan dess och alltid den i plåt eller vad det nu vart för material. Något annat dög inte. 

Det fick bli rotmos med fläsklägg i dag och en klick senap. De hade ätit det i veckan och nu var det fredag och dags för rasten. Det fanns en tid då hon gjorde i ordning en matlåda varenda morgon till klockan 7 men numera var det fredag som  gällde när  han skulle gå rundan i verkstaden.

Pojkarna lät honom hållas. Det hade varit annat med Bertil som innan han gick bort varenda vecka undrat vad det skulle vara bra för. Han hade alltid varit en sådan som pekade med hela handen. Hon var glad över att hans söner inte ärvt den egenskapen. Pojkarna var kanske irriterade de också men visade det inte. Varje argument när de någon gång vågade sig på en fundering bemötte han med påminnelsen om sin plikt.

Samma morgon hade hon strukit den rutiga flanellskjortan. Den var hans fredagsskjorta och den hade nog sett lika dan ut i alla åren. Till en början köpte de skjortorna på Arbetareboden. När affären lades ner för kanske tjugo år sedan blev det Hennes och Mauritz. Skjortorna där var rejäla men inte lika mjuka och av sämre kvalitet.

- Glöm inte galoscherna, ropade hon efter honom innan ytterdörren smällde igen.

 

Hon var inte säker men såg sedan genom fönstret att han hade dem på sig. Hon fick hjärtat i halsgropen när han stretade över isfläckarna upp på bron över bäcken innan han rundade körsbärsträdet. Med portföljen med matlådan i ena handen och balanserande på käppen tog han sig ner för backen och bort till porten. 

Hon drog en suck av lättnad och nöp bort några blad på julstjärnan som fortfarande blommade. Kanske skulle hon sätta ut den på verandan nu i mars när solen kom igång på allvar?

Hon såg bort mot fabriken och kom att tänka på den första fredagen hon följt med honom ner. Det var pojkarna som insisterat att farmor skulle med.  Hon hade inte varit där sedan Bertil byggt om och de hade börjat så smått med plasten. Han hade visat henne glasburen för förmannen och andra nymodigheter. 

Redan då hade han muttrat över lukten. Det var sant och hon hade också känt stanken av kemikalier som stack i ögonen och som väl kom sig av plast som gjöts och spraymålades. 

Han hade kallat det gift och hon hade frågat om det inte var farligt. Bertil hade bara skrattat. 

På den tiden hade de ändå fortsatt med sniporna av trä. Det var båtar som låg väl i den lynniga sjön som kunde blåsa upp på ett ögonblick. Plastbåtarna var lättare och passade egentligen inte alls. Därför hade de så småningom hittat en ny kundkrets som frågade efter båtar för insjöar och åar. 

Genom fönstret i köket kunde hon se gaveln på den gamla verkstaden. Som nygifta hade de brukat skoja om det där, om att han gick till Norden varje morgon. Den gamla ladan där han och brodern Eskil höll till med båtarna på den tiden låg åt norr.

--Nu går jag bort till Norden från Norden!

De hade skrattat åt det eftersom  det var en gåta som bara de kunde tyda och som var deras.

 

Hon kom uppifrån landet och de hade träffats på caféet där hon arbetade. Han var en av beväringarna som förlagts dit upp sista krigsvintern. Det hade varit svinkallt och hon hade blivit köldröd om benen under silkesstrumporna när de stod bakom hennes föräldrars stuga.De hade inte kunnat få nog av varandra  den där gången.

Det var hennes svärfar som hon brukade kalla gammelfar som alltid sagt Norden om ladan där de 

 börjat  med båtarna. Det var bara snipor då och det var blev fyra om året på den tiden.  Så småningom fler men de hade ändå kunnat nöja sig och  fortsatt med båtarna av trä. Något annat material som aluminium eller plast fanns vare sig i gammelfars eller hennes svågers föreställningsvärld.

Hon suckade och tänkte på vad doktorn sagt.

-Han är ju till åren och hjärtat är inte bra.

Han hade förklarat det för henne och hon hade bara delvis förstått vad han talade om. Hon hade velat få en förklaring men ängslats inför den vita rocken och  skarpa blicken. Den hade ändå mildrats när han tydligen märkte att hon var osäker och  ändrat de obegripliga orden till flimmer i hjärtat och att en av hjärtklaffarna  inte fungerade som den skulle.

-Ingen stress och helst skall han inte anstränga sig även om måttlig motion är utmärkt , sa han.

Hon hade fått direktiv om maten också och sedan dess försökt minska på fettet. En gång hade hon fyllt smörbyttan med fettsnålt margarin. Det där hade varit väl optimistiskt och hon fick återgå till riktigt smör igen.

Sedan han rundat husknuten och blivit synlig från köksfönstret kände han hennes blick. Den borrade sig in i ryggen och fick honom nästan att tappa balansen. Han  satte ner käppen hårt i gruset, rätade på sig och fortsatte bort mot körsbärsträdet.

Han aktade sig för isfläckarna sedan han halkat några månader tidigare. Uppe på bron tog han tag i räcket och stödde sig på käppen .

Hans äldsta barnbarn öppnade porten till fabriken innan han ännu var framme. Han såg sur ut. 

— Så du kommer nu farfar, sa han i en ton som om det vore något han inte väntat sig.

 

Han muttrade och brydde sig inte om att svara. Leif var den han tyckte sämst om av barnbarnen. Han var som sin far och visade ofta att han var otålig och irriterad. På Bertils tid var hans fredagsbesök inte något han såg fram emot även om han framhärdade. Att han envisades med att fortsätta med rundan efter hans död tyckte Leif var onödigt.

 Det var annorlunda med Kjell. De hade en hemlighet tillsammans och hans yngsta barnbarn försäkrade honom om att gubbarna väntade sig att han skulle komma. 

De var flera nu och yngre och många han inte kände.

 

Leif stängde porten, vände ryggen åt honom och fortsatte bort mot korridoren. Den var den samma som tidigare med båsen på sidorna, förråd, lager och skrivrum. Utanför de dubbla dörrarna  på andra sidan skymtade han högen under presenningen. Han trodde  att en del virke fortfarande  låg till tork där avsett för den  snipa  de kanske ändå planerade att bygga. Som förr i världen fanns där kanske plankor och bräder av  ek och fur för bord och skrov, björk för årtullar och gran för årorna men hade inte velat fråga.

När Leif öppnade dörren  till verkstaden  kom Kjell  emot honom och lade sin hand på hans axel. Han kände värmen av den genom tyget på rocken.

-Se farfar! Du kommer lagom till rasten.

 

Han log och kramade om hans axel och han visste att han var välkommen. Kjell hade ofta pratat med honom om besöken och  tyckte  det var en bra tradition. Han sa, att gubbarna nog väntade sig det. De hade respekt och tystnade när han sa någonting.

I verkstaden hade bandet för monteringen stängts av och gubbarna hälsade. De missade några minuter av middagsrasten på det sättet men det var i sin ordning. 

-De gillar dig farfar, brukade Kjell säga och av deras miner att döma och deras leenden stämde det kanske. 

Med Kjell vid sin sida och gubbarna i en rad bakefter gick han in i fikarummet. De väntade medan han satte sig vid kortändan på den stol han alltid suttit på.  Han trodde nog att den var Leifs stol till vardags men på fredagsrasten var den hans. Maten i lådan var ännu ljummen medan gubbarna plockade in sitt i mikron. De brukade skoja om att hela helvetet skulle fara i luften om man satte in hans plåtlåda. 

Han var äntligen hemma även om det inte var riktigt sant. Det var hemma och ändå inte. Lukten var borta och vid rundan brukade han bara slänga en hastig blick åt måleriet och gjutningen. Det luktade verkligen inte som det skulle, som det alltid gjort. Det var en lukt som numera bara fanns kvar i hans minne.  

När han vid fikabordet återigen påpekade detta faktum kände han snarare än såg Leifs grimas.  Kjell skyndade sig att släta över.

-Det är ju så farfar. Det är ju plasten nu, sa han och tänkte på att den gamle ibland var ganska besvärlig. 

Efter kaffet skulle han göra rundan. Han hade ansvaret, var ansvarsfull kring sitt och de sina.

Kjell öppnadedörren in till hallen och steg åt sidan för att farfadern skulle gå först. Den gamle vinglade till. Det blanka golvet välvde sig upp mot honom i ett bländande ljus. 

Sekunden innan mörkret svepte över honom kände han lukten och hörde ljuden. Det var limpannan som puttrade på kaminen i hörnet.  Det knäppte när planken i ångskåpet böjdes till spant. Det l doftade av sågspån och färskt trä.  Lukten av tjära och brock stack honom i näsan

Han hörde faderns röst vid örat. 

- Inte så pojkar utan så!

Skrovet blänkte av linoljan och Eskil med ljusa testar under vegamössan skrattade.Det var deras egen Elvira som låg där med namnet i lysande rött. I nästa nu gled hon ner för stapelbädden och de rodde ut till branten som vanligt. Det glittrade i garnet i en virvel av abborre, röding och sik.

Bilden gled över till Eskil framför honom som drog kojan över isen. I kaminen  sprakade spillved och lake efter lake hamnade vid deras fötter. På bron stod Elsa och han famnade hennes härlighet och snodde henne runt.

Den här fredagen slapp han se  plastskroven som  gled fram på bandet mellan  arbetslagen . Som på avstånd hörde han ropen. Han kände hur han lyftes och vaknade till i en säng med  Elsas hand i sin. Han log in i ett sista hickande andetag och hon böjde sig fram över honom.

-Det luktar som det ska,  viskade han.

Hon kände trycket av hans hand  ge vika och mindes de kraftiga nävarna som svängt henne i dansen och som smekt  så ömsint en gång.