Apostlagärningarna 16:13 -15



 På sabbaten gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss ner och talade till de kvinnor som hade samlats där. 14 En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtygera]" style="font-size: 0.625em; line-height: normal; position: relative; vertical-align: text-top; top: auto; display:inline;">[a]. Hon var gudfruktig, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. 15 Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt bad hon: ”Nu när ni ser att jag tror på Herren, så måste ni komma och bo hos mig.” Och hon gav sig in:

 


    





Lydia rycker till och reser sig upp. Ännu är ingen vaken. Barnen sover intill sina mödrar och luften är stilla utan en vindfläkt mellan de höga murarna. 

-    Kanske var det bara något jag drömde, tänker hon och går fram till källan på gården.

   En fisk skjuter förbi som en gyllene pil och grumlar ytan. När spegeln blir stilla ser hon på sitt ansikte. Hårets silverslingor är orediga efter sömnen och ögonen svarta hålor. Hon skakar på huvudet åt oron, som finns hos henne som en mörk aning.

 


      Under.   natten hade hon vridit sig i svettig vånda. Hon brukar alltid sova gott olika tryggt som barnen. Hon ser på dem och ler åt minnet av deras skratt, som fyllde huset samma morgon.  Sönernas kvinnor slumrar i skuggan. Från vävstugan längre in hör hon skyttlarnas svischande ljud och mumlet av männen, som tydligen också vaknat. 


    Oron  vill inte lämna henne. Trots att tiden för middagsvilan inte är slut bestämmer hon sig. Hon tar fram sidenschalen, skyler håret och öppnar porten. En svart fågel slår ner framför henne. Den trippar med ivriga fötter som om den banar väg mot floden nedanför. Hon ler och tar några steg efter den men stannar och slår ner blicken.

    Utanför fortet står vaktposterna lutade mot spjutebränner när hon  fortsätter förbi dem.  Fortets svarta massa med den gyllene örnen fyller henne med olust som alltid. Spjutbärarna är som lynniga barn. En knyck på nacken eller ett ögonkast kan sluta i katastrof. Det vet alla. Därför smyger hon nu förbi dem med ryggen krökt och skyld panna. Likgiltigt ser de efter henne. Hon är bara en kvinna som alla andra!

Inom sig  rasar hon och vill sträcka på ryggen och möta deras blickar. Hon är ändå en av de  främsta i Filippo och den som handlar med purpur så som hennes make Aiolos Son av Gaash  bestämde en gång.

     Nog hade det muttrats inför Aiolos beslut men han hade varit bestämd

. Vreden hos hennes äldste son har knappast mattats med tiden. Den mörka glimten i hans blick, grimaserna och den släpiga lydnaden har hon lärt sig leva med. Värre ändå är kanske livet utanför gemenskapen.  Bland kvinnorna i Filippo viskas det om att Lydia inte är en riktig kvinna utan till hälften man. Hon har fått lära sig leva  med det också. Det är priset hon betalar för sin ställning men beklagar  inte så sällan Aiolos beslut. Det är egentligen inte möjligt för en kvinna att vara först.

 


     Hon slår sig ner på stenen vid stranden och kisar ut mot floden. Långt därute skymtar en prick, som långsamt blir större. Hon väntar ingen just nu och funderar på om det ändå är hennes slavar,  som stakar hem i förtid sedan de lämnat köpmännen.  

För några dagar sedan 

levere hon månadens varor m avtalats. De hade prisat den rika skörden och det var sant, att det varit god tillgång på purpursnäckor den senaste tiden. Hon hade tvingats hyra in fler arbetare för att hinna med tappning  av snäckorna och torkning av ämnet. I vävsalen växte aln efter aln av rött kläde fram under flitiga händer. Hennes varor finner numera avsättning överallt och når till och med kejsarens hus och senaten och ända bort till Egypten.

   Hon reser sig för att se bättre och pricken försvinner i diset tills den syns igen. Efter en stund ser hon att det är ett fartyg. Bakom sig hör hon att kvinnorna har samlats vid brunnen på torget. De pladdrar som vanligt. Hon vänder sig mot dem och de tystnar och stirrar.

   Hon rycker på axlarna åt dem och fortsätter att se på båten.  Fortsätt


Fortsättning: : Passageraren  Kapitel 2