Bokmakaren

U'Kapitel 2.

Seglet på båten där ute är fällt  men Lydia tycker sig se något röt  i vecken. Ett rött segel måste förstås inte vara hennes utan kanske någon med ärende till fortet. Purpur är för de förnämsta. Att hon själv fått färga sitt nsegel är en ynnest, som motvilligt beviljades till handelshuset.

Det är en behaglig eftermiddag. Solen är inte längre så het och kvällens svalka på väg. Hon sätter sig till rätta igen. Båten har nu hunnit halvvägs. Med ens känner hon på sig, att någon är på väg till henne. 

På sista tiden har det talats om något nytt, som skall komma och rent av tippa jorden över ända. Också köpmännen nämnde det som en varning till henne innan de for. En visshet om att det är så men kanske ändå inte innebär fara fyller henne när hon ser på båten.

 Det är inte första gången hon får en glimt av att något skall hända, som om ett förhänge mot framtiden dragits åt sidan. Det sägs om Lydia, att hon är synsk. Ibland kommer kvinnor till hennemed undran om kommande lycka och olycka. Med ett snett leende tänker hon på, att då duger hon. 

Hon rycks upp ur sina funderingar av en hand på armen. Patara står bredvid henne och hon ser upp och ler mot sin dotter. Det har alltid funnits ett särskilt band mellan dem. Patara var hennes först födda och en flicka till Aiolos förtret. I dag är hon glad över det. 

Om hon kunde skulle hon låta ansvaret för handelshuset övergå på henne en gång och inte på Machum.  Han tänker bara på förtjänsten. När någon av dykarna går åt rycker han på axlarna och menar,  att de får skylla sig själva.

—De är för giriga och tar risker fast de mycket väl vet om faran. Ett visst djup och aldrig mer! säger hennes son. 

Hon skakar på huvudet åt Pataras fråga om vem som kommer. Tysta ser de båten närma sig och flickan ler och pekar. Med skärpan i sina unga ögon känner hon igen Nabal, en av husets äldsta slavar. Han är den som anger takten när männen tar till årorna över djupare vatten. 

Tanken på Nabals förväntade frigivning flyger förbi Lydia.  Hon har dröjt med beslutet och skäms men vill inte mista honom. Risken finns att han ger sig iväg. Om han tar Sara med sig skulle förstås vara en lättnad. 

Sara kommer från norr och var en av Aiolos favoriter bland husets kvinnor.  Hon födde honom en dotter, som har samma solgula hår och blåa blick som sin mor. Hon vet att Machum  går till henne. 

Hon suckar ofta över den familjen, som orsakar trätor och osämja i huset. Blicken hos Machums hustru är svart av hat. 

Fast det är länge sedan och Saras hår är lika grått som hennes eget numera finns där ännu en tagg.  Lydia kan inte glömma den tid då hon rent av tävlade med henne själv om att vara den förnämsta kvinnan i Aiolos hus. En krökning på överläppen och ett blått ögonkast ibland visar att också Sara har gott minne.

Fartyget  närmar sig snabbt och nu ser hon att det verkligen är Nabal, som med taktåran lyft anger rytmen. Det blänker i bladen när årorna höjs i takt med ramsan. Ännu kan den bara anas som ett brus av röster men både hon och Patara känner orden. Hon rör på läpparna som för att stämma in och ser flickans blick stråla av förtjusning. 

Fartyget är en ståtlig syn med de mönjefärgade sidorna och den röda gudinnan i fören. Den smäckra figuren  snidades av Shiraz, som kom till Aiolos hus efter kriget som slav. Nu är han frigiven sedan länge och har smyckat det underjordiska rum där hennes make vilar. En gång skall det också bli hennes under den eviga sömnen.

Patara pekar igen men Lydia ser bara roddarnas bruna ryggar där musklerna spelar. Deras vita  höftskynken och Nabals klädnad i rikaste indigo står mot det röda som en vacker tavla. 

När hon följer sin dotters finger med blicken upptäcker hon en figur längst bak på däcket. Han ser liten ut bakom den långe greken, hennes Nabal.

En gång var han hennes stötta och tröst. Utan honom hade hon förgåtts efter Aiolos död. Motståndet mot henne var kompakt från alla i familjen, från de äldste och också från ståthållaren. Trots att romarna inte brukar lägga sig i lokala angelägenheter försökte han få Aiolos beslut förklarat ogiltigt. Hon vet att Machum låg bakom. Sedan dess underkastar han sig främlingarnas roade förakt för att få smaka på makten. Hon skäms över sin son. 

Hon skakar av sig de dystra tankarna och nickar.

 -Där mor! Där! säger hennes dotter och visst ser hon figuren i oansenligt grått mot färgprakten runt omkring. 

Han står upp på däcket vänd mot stranden och hon får för sig att han ser på henne. Hon rättar till schalen och möter hans blick en sekund. Också när hon viker undan och istället ser upp i fikonträdet ovanför dem förnimmer hon hans ögon, som om han står framför henne och inte hundra alnar längre bort. 

Det rasslar i löven ovanför och hon tycker sig höra en röst i den gröna massan, skakar på huvudet och reser sig. 

Med Patara vid sin sida ser hon båten lägga till. Nabal tar ett hopp ner på stranden och vänder sig mot henne. Hon läser en orolig fråga i hans ansikte och nickar. Plötsligt vet hon att köpmännen hade fel. Inget ont kommer att drabba hennes hus.

Främlingen dyker upp bakom roddarna. Som hon trott har han sin blick fäst på henne. Hon möter den, går fram mot honom och hör en  röst som ett eko från något långt borta.

- Du kommer med den levande guden? säger hon och är osäker på om det är sin egen röst eller hans, som om deras röster blandas.

 Han ler och inom henne sprider sig ett lugn som det efter ett famntag.  Hon känner att detta är gott.

Framför dem sluter vaktposterna  upp till en hotande mur. Anföraren som hennes son i sin enfald kallar vän höjer spjutet. När hon tar några steg mot honom och spänner sin  blick i hans sänker han det. Hon ser hans förvirring innan han stiger åt sidan. Kvinnorna har ställt ifrån sig vattenkrusen och följer efter dem i en samlad flock. Bakom dem kommer några av de äldste. Machum står framför den stängda po roten och hon mäter sin vilja mot hans. Med en grimas slinker han iväg.

Hon tar sin dotter i handen, vänder sig mot främlingen och öppnar porten. Med sin hand på hans arm öppnar hon  porten och bjuder honom in i sitt hus.