Viktor Johansson och Ellen Falk superar på hotell, får frukost på sängen och tar båten till Oslo från Göteborg. Han är ivrig att berätta om den gången han och Lina promenerat på Avenyn, förundrat sig över hur stort det var och längtat hem.

- Min bondegutt! Inte längtar du väl hem? viskar hon.

Han svarar inte, vet inte, följer med men trivs inte riktigt. Alla hennes ord är tröttande och det ständiga kravet att också han skall ha ord för allt.

De promenerar på Karl Johans gate och går på Teaterkaféet och Munkmuseet. Han tycker tavlorna är fula. De har sitt första gräl efter Mitt 

Wii dockehjem på på Nationalteatern.

- Så hon bar sig åt! Ge sig iväg så där! säger han och tystnar överväldigad av skam.

- Jag får ta hem! säger han. 


Dagen efter kommer han med smutskläderna.

- Kan du inte…?

- Tror du jag är en bonnkäring! fräser Ellen från sängen.

Irritationen har legat på lur de senaste dagarna på resanderummet.

- Gör det själv! Skicka bort det!

Hennes röst är gäll och ansiktet skrynkligt som ett russinäpple. Viktor ser för sig som i en förbiilande glimt hur Lina, rosig om kinderna, byker och går med dragkärran efter sig  till sjön.

Han svarar inte men får papper och snöre hos portieren. Ellen ser ointresserat på när han präntar namn och adress och packar paketet. Hon tänkterpå Gunnar och att hon skall skriva.

Posta-Johan lägger paketet på disken i handelsboden och säger, att det är från Oslo.

- Fra Norge! säger han och de som väntar på posten skrattar lite för det är ju på norska.

Ellida ser att det vär till Lina. Hon känner på det. Det är mjukt, som tyg.

Paketet blir liggande på disken hela dagen. Det är som om Inger, handlarens dotter, inte nänns plocka bort det till posthyllan. På så vis kan alla som kommer känna på det.

Lina kommer in först fram på eftermiddagen. Hon har börjat med det sedan Viktor åkt. Inger säger sedan till Ellida, att hon blivit som skär om kinderna när hon fick se paketet. Hon satte det på pakethållaren och cyklade iväg som om det var brått till något.

Det är torkväder dagen därpå och Lina är inte den enda som byker. Hos henne fladdrar kalsonger och undertröjor och skjortor i vinden som hos alla andra.

- Så han har kommit nu? undras det men ingen vill fråga. 

Sedan kom man att tänka på paketet.

- En så´n lurk! sa Måleredan men Ellida skakar på huvudet.

Hon gör  sig ärende till Lina, som går där med ett leende i sysslorna.

Han kommer med kvällsbussen några dagar senare och Lina stänger dörren.

Frampå vårkanten undrar Ellida om de tänker hyra ut den här sommaren också.

Hon känner hur hon blossar när Lina spefullt ser på henne och skakar på huvudet.

- Det blir för kostsamt i längden! säger hon, sätter sig på cykeln och trampar iväg.