Vi far till Oslo! säger Ellen en dag på rännet när Lina är r i handelsboden. Hon strålar och klänger på hans stora kropp.

- Säg älskar du mig?

Vad skall han svara på det? Han sår utanför och tittar förundrad på orden. Bara i handling är han närvarande. Hon finner sig i att vara den som sätter ord på känslorna.

- Mitt svärd! stönar hon, sprätter som en båge i höet och talar om kärlek.


Vad dagarna går kom tanken att rymma en slags möjlighet också för honom. Men vad är det annat än ett ord? Som alla andra i byn är han hemma där. Bara under rekryten och han och Lina var  i Göteborg just gifta. Det han minns om den gången är att de  talat om gården. Nästan hela tiden i Göteborg talade de om hur det var hemma.

Ellen talar om Oslo.

- Vi skall se Munch! Vi skall promenera på Karl Johan! Vi skall sitta på Teaterkaféet!

andas hon i hans öra och hans invändningar drunknar.

 


En dag kommer Måleredan in till Ellida mitt på blanka förmiddagen. Han såtter sig i kökssoffan och stirrar framför sig som om han såg spöken.

- Du kommer inte att tro det! säger han och så får hon veta då hur han kommit på dem i Kronoskogen. De hade legat där i mossan som Gud skapat dem.

- Han jucka na´!

Måleredan rodnar över kindbenen över ordet så här på ljusa dagen. Ellida stelnar till och tittar bort. Hon blossar hon också men hos henne finns med hans ord en annan bild så tydlig som på ett fotografi. Det var hon och Viktor för länge sedan, före Måleredan och före Lina. De har aldrig pratat om det sedan men det finns något särskilt mellan henne och Viktor i hågkomsterna från den tiden.

- Han spritar! säger hon häftigt för hon vill avhända Viktor ansvaret.

Hennes man skakar på huvudet. De vet ju bägge två att Apotekarn spritar.

- Det är hennes fel! Hon har ränt efter honom hela sommaren! säger hon och sätter sig vid bordet. - Viktor skulle aldrig…!

- Vi lägger oss inte i det! säger Måleredan bestämt.

Hans hustru håller huvudet sänkt och ser inte hans flin när han tänker på fruntimret som legat där utan en tråd på kroppen.

 Det är många som ser dem på bussen några veckor senare. Viktor sitter längst bak men det lurar ingen.

- De skall nog in och supera! säger Måleredan och tillägger, att en kan undra vem som består!

Ellida ger honom ett ilsket ögonkast men säger inget. Hon går inte inom till Lina heller. Det är som om hon skäms. 

Så småningom sinar nyfikenheten in i byn som sur beläggning i ett mjölkkärl. Apotekarn kommer inte längre på helgerna och det spekuleras om de rent av skall skiljas.

- Han vet nog vad han har! säger Måleredan och sätter fingret på det väsentliga.

Det är en känd sak att Viktor inte fört med sig en trasa i boet. Det var av den anledningen det aldrig blev något mellan henne och Viktor. Ellida tittar på sin man och skakar på huvudet.

- Det är inte hans fel! säger hon bestämt.

Fortsättning Kapitel 5