Gunnars semester är slut och hon är ensam igen i veckorna

Viktor hålls i dyngstan, driver  ut korna efter mjölkningen och hon finns där ständigt. Hon är som en fjäril, som ett kryp som envist återkommer hur man än fäktar och slår. Det gör han inte. Han hettas av hennes närhet och saknar henne när hon inte är där.

Det faller sig naturligt en dag eftersom Lina måste resa in till sin sjuka syster i stan. Hon är bekymrad vid mjölkdags.

- Vi måste tvunget ha in höet och ingen att leja, anförtror hon motvilligt Ellen.

- Kan inte jag? säger hon glatt och känner rodnaden krypa uppåt halsen.

- Kan hon det? undrar Lina och tittar på de högklackade skorna och strecksmala ögonbrynen.

- Jovisst! ler hon och berättar om den där sommaren på Östlandet för länge sedan.

- Det var smukt! skrattar hon med vita tänder.

Viktor var inte ohågad.

- Hon är ju stark! säger han.

- Är hon det? Vet du det du? 

Lina ser spörjande på honom och han muttrar något om stadsbor som inget gör på hela dagen.

- Hon har nog ork! 

Lina låter sig nöja och är egentligen belåten över att hjälpen inget skall kosta.

  



När hon farit iväg med bussen kommer Ellen dansande på stigen till Viktor som står på stallbacken och spänner för. Hon har skena om det nedsläppta håret och är klädd i solklänning och rejäla skor. Utan att tänka lägger han armen om hennes liv och hon sjunker in mot honom som en lealös docka. Han känner höftens rundning innan han släpper henne och går in efter tjugorna. Hon står kvar och låtsas precis som han om ingenting när de går bredvid hästen bort till ängen med skrindan skramlande bakefter.

- Som en hel karl! säger Viktor sedan till Lina.

Han ser bort och verkar purken men det är inte så ovanligt. De brukar inte prata mycket. Bara i kvällningen, innan sömnen kan de dryfta det som skall göras på gården och det som blivit gjort.

Viktor har inte vetat eller har kanske glömt, att allt är  möjligt också på ljusa dagen. Varje dag innebär en balansgång mellan vardagens lunk och detta nya som tar honom i besittning som vore han sjuk.

- Hur är det med dig? undrar Lina och plirar under hucklet.

Han vrider sig under hennes blick men kan inte ens tänka ”aldrig mer!”. De träffas i skogen, på höskullen och i ett tomt bås i ladugården medan Lina är till affären. Det hemliga ger en extra dimension och Ellen kan inte låta bli att pröva ödet och slänga ord till Lina vid mjölkdags.

- Jag råkade Viktor på ängen! säger hon.

Lina håller ögonen på strålen ner i kärlet och upplyser, att han hålls med stängslet där nere. Hon reser sig, hajar till inför glimten i den gröna blicken och säger sedan till Ellida, att hon visst är lite konstig. Ellida kan ge besked om att Ellen Falk haft problem med nerverna. Det var därför de hyrt. Det hade hon fått veta av sin svägerska i stan. De kommer överens om, att det nog beror på sysslolösheten.

Fortsättning Kapitel 4