Det vart vardag och helg igen och de kom in i rutiner. Regnet avlöstes av sol och grönskan var jungfrulig för det var ännu inte midsommar. 


Varje kväll hade Ellen ärende till Mellangården. Hon tittade efter Viktor men det var alltid Lina som hölls med mjölkningen

 Det var ”Lina” och ”Fru Falk” och om Lina var stucken dolde hon det men var amper och lät sig inte bländas.


Ellen gjorde sig möda och Gunnar fick kånka ut ännu en väska. Om han undrade över detta behov att blända skog och kreatur sa han inget. 


Ellen Falks vana att klä upp sig vid mjölkhämtningen flög över socknen. Lina rapporterade skadeglatt till Ellida för nog sökte tilltalet. Ena dagen var det vid kjol och skärp i midjan, andra dagen svajig sjömansblus till långbyxor och högklack.


 -Som ur mönsterjournalen. Kan man tänka sig!


Om hon velat nypa i tyg och titta på skärning gjorde hon inte det. Hon höll sig för god.


- Jag kan inte med henne, hon on gör sig till! sa hon.


Jo, Ellida hade sett det. Hon hade noterat hur Ellen svassade kring Viktor bakom ladugården men hon sa inget. Lina kunde gott ha det och om hon inget såg var det inte hennes bekymmer.


Viktor lyssnade inte på käringprat.  Han tyckte fruntimret var nätt. Hon sökte upp honom titt och tätt. Rätt som det var stod hon där när han hölls i markerna, i skogen och på utängen. Till en början var det till hinders men efter en tid nästan en vana.


De stötte ihop bakom hönshuset och hon var nyfiken på blommorna hon plockat.


- Säg Viktor! Vad kallar ni denna – och denna?


Rosiga fingrar plockade bland kronorna och han gjorde så gott han kunde: Smörblomster och Käringtand, Jungfru Marie hand, Kattfot och Midsommarblomster och Hundkäx som ett skir kring buketten. 


Han var ovan att uttrycka annat än nytta men hettade för hon stod nära. Hennes arm snuddade vid hans och att hennes ögon var gröna hade han inte sett förut.


 


Det var hönsens kacklande som frälste honom. Han kom sig när hon skälmskt stötte till honom och undrade om han skulle på dansen nere i byn.


- Det är bara ungt folk där, sa han allvarligt som om frågan gällt det vardagliga. 


Någonstans inom honom fanns ändå minnen av frågor som krävde annat än rekorderliga svar. Sådana som bar på hemligheter. 

Hon dansade bort med fånget.


När Gunnar kom var hon glättigt uppmärksam. Lantluften gjorde henne gott.


- Vad har du roat dig med Vännen?


Hon berättade om promenaderna och baden och de långa timmarna i solen för efter midsommar följde dagar av molnfri hetta.


-Du ångrar dig inte Vännen?

- 

 -Nej icke, log hon och tänkte på det som uppfyllde hennes dagar och nätter. Hon snäste honom sedan, var otåligt rastlös och vände sig bort om natten. Han lät sig nöja med fisket i gryningen och groggpinnarna på verandan. 



Det hon inte kunde berätta för sin man var hur Viktor Johansson var trög som en gisten dörr. Han ville inte öppna hur hon än smorde. Han grymtade och lät den blå blicken glida utefter hennes person. Just då, i det ögonblicket kunde hon inbilla sig, att där fanns en glimt i hans blick.


Hon bannade sig själv, hon skämdes och grät i kudden och såg själv hur hon betedde sig som en leklysten katta. Det var ovärdigt men hon kunde inte låta bli.


Med Gunnars semester kom vännerna med sill och brännvin i syrenbersån.

 

-Du ser strålande ut! sa Jakobsson och bytte blick med Gunnar.


-En god idé, eller hur? Hon är ju som en ny människa! sa han när de lämnat damerna för en tur på sjön.


Ellen drog med sig hans hustru Maya nedåt ängarna och anförtrodde:


- Min bondegutt! Ursprunglig som livet själv!


Maya studsade och drog sig undan.


Fortsättning Kapitel 3