Bokmakaren

Å

Elida stod vid fönstret i kammaren när bussen kom. Hon fnös åt människan som lassade på Apotekarn. Gunnar Falk hette han och var klädd i golfbyxor ch bar redan på påse från Bolaget, fiskedonen och så ryggsäcken.

Hon hade dukat fram lingon och mjölk i köket. Som vanligt så här dags kikade hon bakom gardinen efter vem som kom med bussen.

Hon tittade på människan.

Det var väl frun det! Stod där och ackorderade och ville tydligen inte ta en enda pinal. 

Fin dam förstås!

Hon fnös igen och tänkte på vad Lina sagt om 50 kronor för en vecka.

- Det blir pengar det och om en drar för annonsen räcker det till en bit på hypoteket och så grädde och smör och mjölk… sådana där kostar på sig! hade hon sagt som högfärdig över att de kommit på att annonsera.

Det duggregnade, himlen var jämngrå och Ellida såg att bussen skvätt på fruns silkestrumpor. Nästan genast klev hon i en lerpöl, stod på ett ben och höll sig i sin man medan hon skakade ur skon. Ellida flinade åt stassen.

- Ut på landet i flor och handskar! Var det likt något det?

Det syntes att Apotekarn svettades under tyngden av väskor och hattask och så påsen då. Han höll fram hattasken mot henne men hon var steget före. Han ställde ena väskan vid vägkanten, tog ett fast tag om allt det andra och lufsade efter. Frun balanserade på höga klackar, hoppade över vattenpussar och viftade som om hon gick på spång.

Som en flickunge fast hon nog var en bit över femtio, tänkte Ellida.

Det var förtretligt, att se hur hon klev i förväg som om hon var något. Tanken snuddade vid henne själv två steg efter Måleredan när de var till stan och Banken. Det var som det skulle. En fick inte förhäva sig! 

Åsynen av fruntimrets fasoner sökte ändå och hon var

 tvungen att luta sig en stund när de försvunnit bakom Viktors ladugård.

Gunnar Falk presenterade när de kommit inom hos Viktor och Lina.

- Och det här är min hustru, Ellen!

- Fru Falk! gav hon honom en ilsken blick.

Lina i huckle till ögonbrynen och förkläde neg nästan men kom sig. Viktor stod bredvid och bligade. Han ville inte handhälsa efter ladugården och nickade buttert.

Apotekarn kände de sedan innan när han gjorde upp. Nu gick han före ner till stugan; röd med vit förstukvist, kök och kammare och liten smutt innanför.

 -Så koseligt!

Hon kvittrade och hennes man nickade trött. Han följde henne med blicken när hon öppnade köksskåp och skafferi, provsatt sängen och drog ut lådorna i chiffonjén som om där funnits dolda skatter. Lina stod trygg i dörren i vetskap om att det var rent.

Hon hade dukat kaffe med sju sorter och Viktor kom in i strumpelästen. Blåblusen hade han hängt av sig. Han sa inget för det var Lina som ordnat med detta men han sneglade på fruntimret. Hon vek upp floret för att komma åt. Det såg lustigt ut och han flinade. 

Ellen mötte hans blick. Den var isande blå och hon anade musklerna under den rutiga skjortan, skymtade håret i bringan och där fanns en linje vid käken. 

Hon mindes stora salen vid Karl Johan, en manlig modell och hon vid staffliet med de andra när åren låg framför henne fyllda av möjligheter. Dammet spelade i strimman och professorn muttrade om linjer och skuggor.

Hon såg förvirrat på sin man och på Lina Johansson, ännu i huckle men utan förkläde och på mannen mitt emot. Hennes hand darrade om kaffekoppen.

- Bonden får bara skalken! sa Viktor.

Hon hörde att det var om priset på rågen och Gunnar som förhört sig. Orden lät som musik.

Hon lade hatten bredvid koppen på den rosenbroderade duken och knäppte upp i halsen fast det var nog så svalt i finrummet som vette mot norr. Fönstret stod halvöppet och himlen lovade dagsregn.

Linatrugaade och hällde upp tretår men Viktor reste sig tung sobjörn.

-

 Jag får inte bli sinkad!

Ellen lyfte handen och strök sig över håret i en rörelse som om det svallat fritt. Handen mötte knuten i nacken och hon lät den sjunka. Det blev grått omkring henne när dörren slog igen.

Sedan Gunnar Falk kånkat ner väskan från vägen satte han sig på förstukvisten med en grogg. Ellen rumsterade i stugan och han kunde höra att hon var arg. Han tänkte, att det kanske inte varit någon bra idé.

- Hon behöver lugn och ro, lapa sol, ta skogspromenader och kalla bad…

Det var vännen Jakobsson. Han hade till sist fått henne att konsultera honom men hon gick inte dit förrän hon själv märkte. Jakobsson hade skrivit ut tabletter och ordinerat lantliv.

- Hon är forcerad och känner sig onyttig och kanske ensam. Det är inte ovanligt för kvinnor när barnen börjar växa upp, hade han sagt.

Han unnade sig ännu en grogg och hörde hur hon stökade i köket. Hon hade fått av sig korsetten och hoppat i långbyxor. Prinskorven fräste på fotogenköket och äggen som Lina trugat med hade gulor som smörblommor. Mitt emot honom var hon uppspelt igen och han noterade tacksamt förändringen. Direkt efter maten klafsade hon iväg i stövlar och regnkappa och huckle.

- 

Precis som Lina Johansson, sa han leende och hon kontrade med ”bonnkäring bland bonnkäringar!” med litet av sin forna esprit.

Han såg efter henne där hon dansade fram på stigen och plaskade i pölarna. Det där barnsliga som tilltagit den senaste tiden hade oroat honom men Jakobsson lugnade med, att hon kanske behöver det: ”Vill gå tillbaka, börja om…?” Han skakade på huvudet men funderingarna upplöstes i den femte groggpinnen och tanken på näten i gryningen och kanske några kast med spöet.