Greve Per Brahe d y  byggde sitt lustslott Brahehus på berget ovanför den lilla staden han grundade år 1652.

Staden fick namnet Brahe-Grenna för att understryka att detta var en stad med grevliga privilegier, den enda i sitt slag i landet. Det var en feodal konstruktion med allt vad det innebar av greven själv utformade bestämmelser, regler och statuter. 

På sitt slott på  Visingsö höll t ex greven en egen armé om cirka 200 man. I Röttle söder om Grenna anlade han flera industrier, bl a tillverkades här vapen och annat till den egna arméns behov. Här fanns också ett pappersbruk, ett trycker, ett tegelbruki och  på Visingsö  hade han tidigare grundat en skola.

Greve Brahe hade troligen en faderlig om än sträng inställning till sina undersåtar. Hans smeknamn blev Guffar och slottet på berget kom att kallas Gudsbacka.

Bilderna är ur det s k Sueciaverket, slott och herresäten av konstnären Erik Dahlbergh i slutet av 1600-talet.

Visingsborg t h började byggas av grevens farfar och fullbordades senare med en extra länga.

Erik Dahlberghs ritningar av städer, slott och herresäten i Sueciaverket har  satts i fråga vad gäller faktiska förhållanden. Ursprungligen var det stora verket tänkt att vara en gåva till främmande sändebud och således var det av vikt, att framställningen blev så imponerande som möjligt.

I min roman" Guffar på Gudsbacka och hans lille präst"har jag i kapitlet om när prästen Olof Fornander och pojken Nils kommer upp till Brahehus valt att understryka den tänkta prakten och ståten vid det gille som greven inbjudit till en sommardag år 1677. 

Kanske eller kanske inte var det så här det var: 

"Det är så stort!  Nils tycker att muren framför dem tycks nå ända upp i himlen.  Det är dunklet som spelar blicken ett spratt men så ser han en knekt med en musköt på axeln bakom murkrönet.  Förskräckt kryper han intill prästen som just hälsar på en vithårig gamling som tittar ut genom en glugg invid porten.  Så upptäcker han att knekten är borta och vågar sig på att kika på de grinande lejonen som är avbildade på porthalvorna.  Runt dem slingrar ormar och kräldjur.  De tycks märkvärdigt levande i skenet från blossen på sidorna som brinner med svart rök.  Det luktar tjära och kåda och i vindpustarna flammar de upp och belyser det grevliga vapnet som prästen beskrivit för honom; den fyrdelade skölden med sina fält och krönt av en gyllene krona.  Det är tecknet på börd och endast för dem som står över alla andra, har han fått veta.

-Men vi då? hade han dristat sig att fråga och prästen hajade till som om frågan förvånade honom men sa efter en stund, att de ju är av gement folk.  Sedan skakade han på huvudet liksom missmodig över att det var på det viset

–Kan en inte höja sig? hade Nils undrat då och fick veta, att man är född med äran och nu kan han själv se att det är sant. 

Skölden och kronan finns som ett tecken på det ovanför den väldiga porten.  Han kryper bakom prästen igen men blir framdragen för att hälsa på den gamle som han förstår är Peder Väktare. 

Denne har just öppnat ena porthalvan som gnisslar förskräckligt och Fornander anmärker leende, att han visst dröjt med talgen.  Peder skakar på huvudet.

-En halv fläskasida men ändå tar något emot, säger han och tillägger, att hustrun tarvar späcket till annat och gastar som vanligt. 

Olof skrattar och förklarar viskande för pojken, att fatburshustrun på Brahus är känd för sitt vassa lynne. ." 





c


.