Bokmakaren

.

-Du är verkligen ful, sa Sara en dag när jag tagit mod till mig och lättat på schalen.

-Jag håller av dig ändå, fortsatte hon och mina ögon fuktades.

Hon kanske såg det för plötsligt kände jag den mjuka handen stryka över det grova och skrynkliga som är mitt halva ansikte. Det är blåfärgat och knöligt och ögat på den sidan står ut ur sin håla. Det stirrar.

Vi satt under den brännande solen utanför tältet eftersom tjänarna tvagade  mattor  och bänkar innan vår skrivarstund.

Jag såg på den lilla figuren bredvid mig och visste att jag älskade henne.

En rörelse bakom oss fick mig att vända mig om och i hast glömma skyla mitt ansikte. Det var Ismael. Han gjorde en grimas innan han gav mig det onda ögat och försvann. Jag hörde hans skratt när han sprang bort till sin mors sovtält.

  I den sjunde månaden kommer handelsmännen från det håll där solens skiva höjs över staden.  Deras kameler är tungt lastade och som vanligt fylls det stora förrådshuset invid Abimeleks palats med allt det vi behöver som vete till brödet, stoff  klädnader och inte minst den väldoftande myrran och rökelsen som bränns av prästerna för att behaga gudarna. 

Det sägs att två av dem varje natt då månen är full bränner rökelse  hos Abimelek för att ge honom och staden lycka. Det är nog sant för han har segrat i de två senaste krigen och avvärjt olyckan då främlingar försökt inta Gerar. 

Den senaste gången då jag själv var barn i min fars hus var det nära och många dog när de försökte hindra de mordiska horderna som översvämmade staden. Efter det byggde Abimelek muren som nu omger oss. 

Den kan förstås inte hindra sanden som varje år kommer med sitt dån, sina vassa pilar mot ansiktet för den som vågar sig ut ur hus och hyddor. Det här året kom den strax före handelskaravanen.   

Den sista tiden nu när Saras stund närmar sig har jag tänkt mycket på det hon sa att hennes makes Gud väntar på henne.  Om det vet jag inte men att till exempel en gud som Amu skulle bry sig om en kvinna eller vem som helst utom prästerna och kanske en furste som Abimelek är förstås otänkbart. 

Märkligt alltsammans och på något vis tycks det som Sara och hela familjen skyddas av en okänd makt. Att Abimelek till exempel skickade tillbaka henne är mycket underligt. Något sådant har aldrig hänt tidigare. 

Det viskades en del om det när det hände. Det ryktades att han betalat 1000 suktar silver som om han den störste av alla häromkring nästan bad om ursäkt och erkände misstaget att ha tagit henne till sig.   

Men vad vet en enkel kvinna som jag.

Det livgivande regnet brukar om gudarna är oss bevågna falla i den åttonde månaden. Så blev det. 

Också den här gången vaknar jag när vätan forsar in och översvämmar golvet. Det var bara gryning och från mina grannar i hyddorna runt omkring mig hör jag ropen och skratten när barnen och även vuxna rusar ut och vänder sina ansikten mot vätan. växterna som slokat i sandstormen och hettan den senaste tiden reste sig då vattnet trängde in. Jag hörde getternas och fårens förtjusta bräkande och kamelernas frustande i det stora stallet nedanför Abimeleks palats. 

En tid efter regnen vaknar jag av att mitt namn ropas i gränden utanför. Det följs av mumlande röster och hastigt får jag på mig klädnaden och täcker mitt ansikte. 

Utanför står Den gamle. Han är den äldste av de fyra fångar Abraham friköpte efter ett försök till intrång av främlingar för en tid sedan. Då fångarna skulle offras för att tacka gudarna för segern grep Abraham in. 

 Den gamle är en underlig figur. Han har de märkligaste ögon jag sett. De har samma färg som himlen en klar dag. Jag har faktiskt försökt blanda mitt färgstoff till den nyansen utan att lyckas. 

Nu står han framför mig och darrar så att han är på väg att tappa lampan med brinnande olja i handen. Jag tar den varsamt ifrån honom och stammande får han fram sitt ärende.

Sara har skickat honom och det brådskar. 

Följd av en hop som också vaknat skyndar vi bort mot Saras sovtält. På långt håll ser jag Hagar och flera andra kvinnor utanför ingången som om de bildar en mur.

-

—Här slipper du inte in, fräser hon och breder ut armarna.

Den gamle har för det mesta blicken sänkt för att inte skrämma barnen tror jag men nu lyfter han den och ser rakt på Hagar. Samtidigt viskar han ord som låter som en besvärjelse och hon ryggar tillbaka och går åt sidan.   Några av Abrahams tjänare kommer också fram ur dunklet och sjasar undan både henne och hopen.

Jag rusar in och finner Sara i plågor på sin matta.