Bokmakaren

    Det dröjde innan hon berättade hemligheten för mig. Inte ens för sin make hade hon yppat den. Min tro är att det berodde på ängslan eftersom så många månvarv förflutit sedan hennes ungdom och hon inte längre trodde sig vara fruktbärande. Visserligen hade stjärntydarna i staden Ur där hon växte upp  sagt 

att hon skulle bli den första av många  men ändå   

 -Vi bodde j  ett hus av sten,, sa hon till mig och det var längtan i rösten.

Jag visste att hennes make var rik på silver och hjordar av boskap. Ändå bodde de i tält. Det var stort, det största i trakten liksom alla de andra tälten som hörde till familjen. 

Hon heter Sara och är mycket vacker. Hennes hy är vitsom alabaster utan fläckar och ögonen gyllenbruna mandlar. De växlar i färg och jag har upptäckt nyanser i dem av regnbågens färger när hon är arg eller ledsen eller glad.

Jag tycker om vackra människor kanske för att jag själv

 är ful. Jag föddes med ett ansikte där den ena sidan inte kommer sams med den andra.  Min ena fot är en klump utan tår. 

Jag gömmer min fulhet bakom  schalen och går sakta för att dölja hältan. Det går förstås inte.

Det var meningen att jag inte skulle få fortsätta leva dagen då jag föddes. Min far sa nej till kvinnornas och min mors önskan att sätta ut mig i öknen för att bespara mig ett ont liv.  

Kort  efter min födelse beslöt han ge mig den gåva han själv hade. 

Han var en känd man i staden och många kom till honom. Stjärntydarna kom och prästerna hos Anu  och  Nisaba  kom, och också vanligt folk. Alla ville de att   orden de uttalade inte skulle försvinna utan ristas i sten och lera och senare med de egyptiska tecknen målas på trä och ben  och på skinn.  

Så kommer det sig att jag denna dag behärskar den konst han gav mig. Jag har också  Nisabas gunst, hon som  är skriftens gudinna. Därför lyfter jag mitt huvudoch kan leva med min fulhe

-Låt mig få se, sa Sara en gång alldeles i början.

   Jag lättade inte på slöjan den gången utan senare när vi blivit vänner.

      Också Saras make har en hemlighet. Den döljs för att inte förtörna  prästerna som håller till i guden Anus höga torn vid randen av öknen.  

Saras  make förkastar både  Anu och de andra gudarna.. Det sägs att han fått ett budskap från en annan gud som är allsmäktig. Han råder över liv och död men  är  inte skönjbar för ögat utan finns överallt som på jorden, i havet, i himlen som en vind eller bara en aning.  Han är varken knuten till månen eller solen eller någon stjärna och han ser  in i människors sinnen och läser deras tankar.

Skrämmande tycker jag och lite som demoner och vilddjur som ibland kommer i drömmen och man vaknar upp stel av fasa innan verkligheten lägger sig till rätta igen och man kan fortsätta sova.

Det händer mig ganska ofta på min sovmatta i hyddan. Den ligger avsides och är som de flesta andra av lera med tak av vass. 

Vi som bor här tillhör de ringaste i  Gerar. I stadens mitt finns de mäktiga som har hus av sten, sådana som Sara längtar efter i sitt tält.

Jag är lite gramse på henne för det där. Hon har verkligen ingenting att klaga på. Familjens huvudtält är mycket stort. Där finns mattor med utsökta mönster I starka färger och bänkar utsirade med silver och elfenben.

  Första gången jag gästade henne bländades mina ögon av prakten och allt som var så vackert. 

vi drack te  kryddat med örter i skålar som var tunna som siden  och glatta mot handen. Också de var smyckade och kom från Egypten.

Vi talade  om vilket stoff som skulle användas för tecknen.

Sara föreslog siden men jag var tveksam. Om tecknen skulle bestå var det bättre med skinn. Hon berättade om ett tunt stoff hon sett i Egypten av en växt som kallades Papyrus men som inte växer här. Det fick alltså bli skinn och hon beordrade några av slavarna att förse mig med det. Efter en tid hade jag tre tunna blad och vi kunde sätta igång. 

En testund kom att inleda våra dagar med hennes  berättelse som  jag fäste med  min pensel  och färgstoff på skinnet framför mig.  Med vördnad satte jag mig på mattan av silke med mönster av drakar och fåglar i utsökta slingor och i färger så skarpa att de nästan smärtade ögat. Utanför det stora tältet  där vi satt  bullrade livet men ingen tittade in mot oss den där stunden. Den var vår

En av de första gångerna enades vi om att hon skulle börja från början. Det vita stoffet låg framför mig och väntade på att min hand skulle forma hennes ord. Hennes ögon  glittrade av fröjd. Den skinande svart blanka hårmanen rörde sig och hennes händer for runt i behagfulla cirklar när  hon gick tillbaka i minnena. Jag kunde inte få nog av att insupa hennes skönhet och fick behärska mig för att inte försumma mig med penseln.

Sålunda började hennes berättelse med barndomen i Ur och om den som var hennes bästa vän den tiden. Det var hennes bror Abraham.  Han var annorlunda, Han brusade aldrig upp, var saktmodig och mild och inte alls som hennes andra bröder som skrämde med hårda röster. 

-Han  som sedan blev min make, säger hon.

jag förstår av ömheten i hennes röst och glädjen i blicken att hon ännu efter alla dessa år älskar honom.

Nog håller han också av henne. Det har jag sett många gånger. Han har inte heller tagit sig en andra hustru om man nu inte räknar Hagar förstås. Henne har Sara själv valt åt honom då någon frukt inte växte i hennes liv.  

Hon följde med familjen sedan de en tid vistats i Egypten men fördrevs därifrån av Farao. Han vredgades  sedan det uppdagades att Sara var Abrahams hustru och inte som han trott hans syster. 

Farao fick ögonen på hennes skönhet  och tog henne till sig. 

-Han lägrade mig aldrig men fann sin lust i att se mig dansa för honom, minns hon.

Hagar tillhörde inte Faraos kvinnor utan hans slavar. 

- Vi blev förtrogna och jag beslöt ta henne med och ge henne åt min make. Det var förstås ett misstag men det visste jag ju inte då. Nu är allt annorlunda, säger hon.

Att hon inte längre är förtrogen med Hagar har jag sett. Numera är det hat mellan dem. Inte vet jag om Saras   make fortfarande lägrar Hagar men hon gav ju honom den son han längtade efter. 

Han heter Ismael och är en mörklockig spjuver alltid sin far i hälarna.

 I Hagars blick finns glimtar av förakt när hon ser på sin matmor. Hon ler alltid, rör sig med behag med inbjudande rörelser i Abrahams närhet. Sara skyggar som inför en  giftorm vid åsynen av henne .

-Hur kan det komma sig att hon blev din förtrogna, frågade jag en gång då Jag såg hennes  ansikte stelna i en grimas och hur  ögonen sköt blixtar.

Jag hade vänt mig om och  skymtat  Hagar som gled undan sedan hon stått gömd bakom förhänget vid ingången. Jag hann notera den föraktfulla blick hon  kastade på oss innan  hon försvann.

Sara dröjde med svaret men berättade sedan att 

Hagar var annorlunda på den tiden. Hon blev Saras personliga slav i Faraos hus.

- Alla hans kvinnor hade personliga tjänarinnor  och hon blev min. Hon gav mig information om vad som hände i kvinnornas avdelning, vilka som var att lita på och de jag borde undvika. De som hade fött Farao söner var de värsta. 

När jag undrade hur hon ändå kom på tanken ge 

Hagaråt sin make ler hon och konstaterar att det var ett lätt val.

Hon var ju ung och fruktsam. om hon gav honom en son skulle det budskap han fått från sin gud, den allsmäktige, gå i uppfyllelse. Han skulle bli stamfar för ett stort folk som skulle få sin hemvist i ett land hans gud skulle föra honom till. 

PHon tystnar och tänker efter, skakar på huvudet och säger att allt ju är annorlunda nu.

-Min tro är är att vi ännu  inte nått det landet för att  min makes gud  väntar på mig.Först nu kommer allt gå i uppfyllelse.

Fortsättning kapitel 2

—