Hur en ivrig botanicus gästar Mästaren på Hammarby en sommardag anno 1766

 


Herr Linnéus  discipel
tidigt en morgon
när daggen ännu
fuktade daggkåpans gömme
omrörd som aldrig förut,
stiger upp.

Kvällen förut i bersån:
de talat förtroligt
om örter och blomster,
dess skilda fasoner,
system och schemater.
Utan peruk, skjortan av linne
öppen i halsen.

Kalvkött och gårdens primörer
bars fram av en piga
på fat av porslin.

Skamsen fann han sig snegla
på hennes behag:
gungande höfter,
vidjerankt liv,
ostyrigt svart under hättan.
Av skepnad gracil
och huvudets lyftning
som var hon av börd.
 


Mästaren följde hans blick
med tydlig malice.

- Av vandrande folket,
ändå rätt flink,
gör skäl för sitt bröd.

Punsch kom på bordet,
,Kritpipan tändes,
samtalet flöt
rörligt som rök
när skymningen föll
och kvällsbrisen
lade sig varligt till vila.

Det var i går.

Rusig botanicus
red hela natten
på gungande ron,
slungad mot himlen
i saliga dansen.

Nu arla på slänten
pustar han ut.
Tänker: Skulle han våga
att proponera
namn efter henne
på örten de funnit?

En ren Campanula
men inte ändå:
röd i stället för blå!
Omstöpt i mullen
av renaste kritan.
En Skaparens nyck?

 



Campanula Marita!

En rodnande klocka 
stolt på sin stängel,
famnad av skiraste blad.
Rötter som rådigt
sökte sig livet
på magraste mad.

Så vaknar han upp,
hör någon rumstera,
spiskrokens skrammel,
kärnan som knarrar,
grytan på elden till ottevard.

Drängen gastar i svalen
på pigan Marita,
i morgonens ljus
av dejlig fason,
dock icke fullt ut
som i nattens vision.