Nästa gång borde jag ställa mig i vägen för den väldiga bullrande maskin som förintar allt i sin väg. Att liksom studenten på Himmelska Fridens Torg en gång ställde sig framför stridsvagnen och krossades under diktaturens klack.

Just så måste de känna sig alla blommor, igelkottar, ekorrar, fågelungar som i vild panik flyr det  fält som enligt dom som bestämmer skall vara slätt som ett salsgolv.  

 Frön och plantor som skulle ha blivit hemvist, föda och skydd,  som skulle ha blommat och producerat nektar och mat för tusentals arter mals obarmhärtigt ner i jorden. Eftersom de är envisa till sin natur sticker de trotsigt  upp sina stjälkar i ett nytt försök.Som den ängsliga vitklövern här. Strax är maskinerna där igen med sitt buller och sina vassa knivar.

Människans rädsla för kaos? Naturen får inte sticka upp! Naturen får absolut inte ta över! Människan bestämmer! Så skall det vara!  

Jag planterade ett äppelträd.  Det blommade  förhoppningsfullt när våren kom. Blommorna väntade och väntade på bina och fjärilarna och humlorna. De kom inte och blommorna gav upp.

Utanför fönstret tävlar den lilla maskinen,  med den stora längre bort i parken mellan husen. Ve den katt eller hund som kommer för nära, en liten tass kommer så lätt i kläm. Ve de fåglar som byggt bo i grannskapet under en buske. Massaker i sikte. Roboten  förintar allt i sin väg.  Den låter inte tala med sig. Den bestämmer. 

c



I min barndoms dikesrenar trängdes blomstren, gräsen,örterna. De var en oas för tusentals insekter och flygfän av alla de slag som fann sin utkomst från blomma till blomma. 

Var finns dom nu käringtand, vallllmon, jungfru Marie hand, gökärt,blåklint och alla de hundratals andra? I våra välskötta trädgårdar, prydliga balkonger och tjusiga altaner trängs plantorna inköpta på plantskolorna. Gott så men var är de andra. De som skapar liv på jorden och i förlängningen skall skapa liv åt oss själva?